Dagen när vi skulle ta farväl, och ge pappa den sista vilan i gravens botten..

Vi visste att det skulle bli fruktansvärt tungt och jobbigt, men också ett fint avslut.

Ett 40-tal personer fanns i kyrkan och på minnesstunden i Bölebyns byagård, f.d och nuvarande grannar, släkt och vänner..

Det blev så som vi önskade  

Nu, några dagar senare, fortsätter livet för oss som är kvar.. vi försöker sakta lära oss att leva med vetskapen om att pappa aldrig mer kliver in genom dörren varken här eller där.

Han sitter vid sin lägereld i Nyteuger och pratar jakt och fiske samt dricker nykokt kaffe, och vem vet.. kanske smyger det ner en liten kask emellanåt...

Nyteuger ja.. platsen där de med Teugeranknytning som gått före oss nu finns..

Vi var inte medvetna om den platsen innan Bosses begravning, men en kusin till mig gav ord och nyans till den på hans minnesstund.

Utanför fönstren håller vintern kvar sitt grepp över slott och koja, men jag hoppas innerligt att det nu vänder, och just för sekunden ser prognosen ganska lovande ut..

Dags att sätta punkt.. Ta hand om varandra  

en mässa som firas för att påminnas om Bibelns berättelse hur Jesus vann över döden och återuppstod.

En stark mässa som förstås upplevs olika från person till person.. mig påverkade den extra denna gång, förstås med tanke på att vi skall följa pappa till den sista vilan under kommande vecka..

Förutom att sorgen och saknaden dämpade påskfirandet en smula, så gjorde vädret att man inte var 100 på topp.

Det vita möglet- snön- kärt barn har många namn- föll som en avlöning, och dessvärre väntas visst mer ramla ner under några dagar framöver. Sommaren känns oerhört avlägsen, trots att vi enligt almanackan ställer om till sommartid..

den frågan är ju också under diskussion, men långt ner på prioriteringslistan för EU-länderna.

Vad klockan än må vara just nu spelar mindre roll.. det kanske är bäst att försöka sova några timmar.. i alla fall vila..

Vi hörs..  

och pappa sitter nu med sina bröder vid elden i Nyteuger och tittar ut över vattnet till tonerna av dragspelet..  

Kvar är vi med sorgen och saknaden, men med massor av minnen.. 

Det är ju jättejobbigt så klart, men han behöver ju inte ha ont längre.. en klyscha och en standardfras måhända, men..

Tankarna flyger och far likt reaplan.. vad händer nu? hur blir det?

Vi får ta den närmaste tiden dag för dag, men vi är ju inte ensamma i vår sorg.. vi har varandra.

Idag flaggar vi på halv stång   imorgon är en annan dag.

Sov i ro älskade pappa  

Nej, men snöochisdriva iföräldrahemmet..

Mitt i allt eläne och all sorg som flyger och far i luften, måste vi ändå hålla modet och humöret uppe..

Både för oss själva men framför allt för pappa..

Att springa maraton med döden i hälarna under så lång tid som vi gjort nu, och ännu gör, kan ju få vem som helst att krocka med väggen eller brisera som en sprängladdning..

Jag gjorde ett försök att skotta hål i drivan, så den lilla vårsol som ändå värmer lite skulle kunna börja smälta bort toppen på isberget, men jag fick tji. Det enda som hände var att jag höll på att bryta av skaftet på spaden.

Andemeningen och eftertanken blir: Tiden får helt enkelt ha sin gång..

Ta hand om varandra, livet går inte i repris.

Vi finns här och nu.    

Just nu går allting lite på halvfart, och annat står nästan still.

Allt pga. personliga skäl.

Vi kan bara vara här för varandra, familjen och de närmaste i flick- och pojkvänner, sambos..

Hämta kraft och styrka, timme för timme, dag för dag.

Tankar snurrar runt, flyger och far..

Blott framtiden svaren har..

Ta hand om varandra

Livet går inte i repris.

Kram

men jag har egentligen inte så mycket att varken glädjas åt, eller att deppa över heller för den delen..

Det som är bra, är bra.. det som är skit är verkligen SKIT, resten är sådant som passerar obemärkt, eller sådant jag får ta tag i efter prioriteringsordning..

Jag får återkomma när frågetecken har rätats ut och när jag vet åt vilket håll kompassnålen pekar..

Kanske inte alla, men det här med att ge- eller ens uttala nyårslöften, har ialla fall jag lagt av med för ganska länge sedan..

2024 fick sämsta tänkbara inledning..!! Köldsmocka av det större slaget  med strömavbrott modell långvarigt, sönderfrusna ledningar både till höger och vänster.. några dagar förra veckan hade jag Försvarets vintersovsäck under täcket.. -46 på något ställe, och 42-43 minus i centralorten, telefonnät som lade ner.. min hyresvärd frågade rent om jag hade någonstans att evakuera..  ett fåtal stackars plusgrader inomhus.. Jag valde dock att stanna hemma- dels för att det var bäst för katten, men även att jag hade jobbarhelg.

Nu är systemet lagat och värmen åter.

På jobbet hade vi problem med våra bilar, som helt enkelt frös ihop..

Krisberedskap handlar inte- som har påpekats miljontals gånger, om att landet kan hamna i krig.. kris är också händelser liknande förra veckan, eller trafikkaoset på E22 i snöstormen.. köldrekord i Arjeplogs kommun..

Vad har annars passerat tidslinjen?? Ja..

Julhelgen blev en helg med ömsom jobb, lite firande med familjen, tankarna hos anhörig på sjukhuset samt julotta.

Nyårshelgen firades med sönerna och svärdottern här med en mini-trerättersmiddag.

Jag hade arbetspass på nyårsdagen, så det blev ett tolvslag halvslumrandes i sängen.

Mitt i kylan hade vi begravning och minnesstund av pappas lillebror som avled i cancer strax innan jul. Kyrkan var välfylld, och begravningen nästan vacker- om man kan uttrycka sig så. Den var i allafall väldigt fin. Minnesstunden var också otroligt varm och ljus.

Denna helg är jag ledig, tog en sovmorgon i morse, försöker återställa lägenheten efter köldknäppen och en smula återhämtning..

Vi hörs  

Inga ord kan beskriva situationen just nu, men jag skrev i min almanacka härom kvällen..

Under en längre tid har vi sprungit och vi springer ännu ett maraton med döden i hälarna.

Ingen vet när sanden i livets timglas rinner ut, men för någon i vår närhet rann den ut under den gågna helgen.

Vi som är kvar slits mellan små glimtar av hopp och medvetenhet om vart skeppet är på väg.  

Vi är många som nu får genomleva julhelgen i tårar och en känsla av maktlöshet och oändlig tomhet..

Maktlösheten skapar också en känsla av skörhet, i alla fall hos mig.. jag är som en tickande bomb  

Det behövs inte mycket som går mig emot så briserar jag  

Jag är bara orolig att bli en belastning för mina kollegor, i sista hand får jag sjukskriva mig.. ta dagarna som de kommer..

Nu sätter jag ena foten framför den andra och på så sätt kommer framåt, men det är också ett steg fram- två steg bak och tre steg framåt igen..