jag gjorde en makaronpudding  

En liten fördel med det jobb jag har.. när man delar ut lunch- och middagsmat till klienterna, får man ibland inspiration till sin egen matlagning.. det eller det var det länge sedan jag åt   om man bara slapp disken..

Så nu knåpade jag ihop en sådan pudding idag- och har även matlådor för någon dag framöver.

Mat är ju både någonting man behöver och kan njuta av.. någonting jag inte varken behöver eller njuter av just nu är den otroligt feta och astunga skitblötsnö som nu faller som en besatt utanför dörrar och fönster!!

ATTAN VAD JAG ÄR LESS!!  fast det kanske övergår mera i regn, vilket jag har lättare att hantera och acceptera.

Tur att Den stora Älgvandringen har startat på TV, och att jag är min egen drottning över fjärrkontrollen..

när man kommer till insikten att julgardinerna fortfarande sitter uppe..  

Att man inte har tänkt på/reflekterat över det..

Julen varar ju kanske till påska, om man bortser från fastan.. men till pingst??  

Jag var iväg till Luleå idag, för att kanske hitta inspiration till nya gardiner..

Det blev allt annat än det..

Nytt täcke i sängen, nytt koppel till katten, samt även ny spårlina..

Jag får med andra ord sätta upp mina gamla delvis solblekta längder..

Igår fick jag i alla fall tag på nya träskor..

Försöker få lite känsla av vår, hade rent av tänkt grilla ikväll, men snåla vindar och lite kylslagna temperaturer lägger lite is på de tankarna..

Jag kanske tar en sväng till stugan och kollar läget, jag är ju ändå ledig under helgen.. inte för sent ännu..  

Dagen när vi skulle ta farväl, och ge pappa den sista vilan i gravens botten..

Vi visste att det skulle bli fruktansvärt tungt och jobbigt, men också ett fint avslut.

Ett 40-tal personer fanns i kyrkan och på minnesstunden i Bölebyns byagård, f.d och nuvarande grannar, släkt och vänner..

Det blev så som vi önskade  

Nu, några dagar senare, fortsätter livet för oss som är kvar.. vi försöker sakta lära oss att leva med vetskapen om att pappa aldrig mer kliver in genom dörren varken här eller där.

Han sitter vid sin lägereld i Nyteuger och pratar jakt och fiske samt dricker nykokt kaffe, och vem vet.. kanske smyger det ner en liten kask emellanåt...

Nyteuger ja.. platsen där de med Teugeranknytning som gått före oss nu finns..

Vi var inte medvetna om den platsen innan Bosses begravning, men en kusin till mig gav ord och nyans till den på hans minnesstund.

Utanför fönstren håller vintern kvar sitt grepp över slott och koja, men jag hoppas innerligt att det nu vänder, och just för sekunden ser prognosen ganska lovande ut..

Dags att sätta punkt.. Ta hand om varandra  

en mässa som firas för att påminnas om Bibelns berättelse hur Jesus vann över döden och återuppstod.

En stark mässa som förstås upplevs olika från person till person.. mig påverkade den extra denna gång, förstås med tanke på att vi skall följa pappa till den sista vilan under kommande vecka..

Förutom att sorgen och saknaden dämpade påskfirandet en smula, så gjorde vädret att man inte var 100 på topp.

Det vita möglet- snön- kärt barn har många namn- föll som en avlöning, och dessvärre väntas visst mer ramla ner under några dagar framöver. Sommaren känns oerhört avlägsen, trots att vi enligt almanackan ställer om till sommartid..

den frågan är ju också under diskussion, men långt ner på prioriteringslistan för EU-länderna.

Vad klockan än må vara just nu spelar mindre roll.. det kanske är bäst att försöka sova några timmar.. i alla fall vila..

Vi hörs..  

och pappa sitter nu med sina bröder vid elden i Nyteuger och tittar ut över vattnet till tonerna av dragspelet..  

Kvar är vi med sorgen och saknaden, men med massor av minnen.. 

Det är ju jättejobbigt så klart, men han behöver ju inte ha ont längre.. en klyscha och en standardfras måhända, men..

Tankarna flyger och far likt reaplan.. vad händer nu? hur blir det?

Vi får ta den närmaste tiden dag för dag, men vi är ju inte ensamma i vår sorg.. vi har varandra.

Idag flaggar vi på halv stång   imorgon är en annan dag.

Sov i ro älskade pappa  

Nej, men snöochisdriva iföräldrahemmet..

Mitt i allt eläne och all sorg som flyger och far i luften, måste vi ändå hålla modet och humöret uppe..

Både för oss själva men framför allt för pappa..

Att springa maraton med döden i hälarna under så lång tid som vi gjort nu, och ännu gör, kan ju få vem som helst att krocka med väggen eller brisera som en sprängladdning..

Jag gjorde ett försök att skotta hål i drivan, så den lilla vårsol som ändå värmer lite skulle kunna börja smälta bort toppen på isberget, men jag fick tji. Det enda som hände var att jag höll på att bryta av skaftet på spaden.

Andemeningen och eftertanken blir: Tiden får helt enkelt ha sin gång..

Ta hand om varandra, livet går inte i repris.

Vi finns här och nu.    

Just nu går allting lite på halvfart, och annat står nästan still.

Allt pga. personliga skäl.

Vi kan bara vara här för varandra, familjen och de närmaste i flick- och pojkvänner, sambos..

Hämta kraft och styrka, timme för timme, dag för dag.

Tankar snurrar runt, flyger och far..

Blott framtiden svaren har..

Ta hand om varandra

Livet går inte i repris.

Kram

men jag har egentligen inte så mycket att varken glädjas åt, eller att deppa över heller för den delen..

Det som är bra, är bra.. det som är skit är verkligen SKIT, resten är sådant som passerar obemärkt, eller sådant jag får ta tag i efter prioriteringsordning..

Jag får återkomma när frågetecken har rätats ut och när jag vet åt vilket håll kompassnålen pekar..