och jag trodde att det skulle sitta lika hårt på botten som Titanic, men i år måste jag erkänna att det har bärgats en smula..

egentligen bärgades det en liten bit redan när Måns Zermerlöv vann med Heroes    

Allting har ju toppar och dalar, detta evenemang inget undantag.. när vi fick uppleva det live, sonen och jag var det väldigt speciellt    

Ett annat speciellt ögonblick var väl när Loreen kammade hem alltihop med Euforia..

Tyvärr sjönk det tillbaka i dyn, just i detta nu.. kan inte påstå att detta har där att göra.. 

TJOHOO!!!  tänkte jag i går morse, innan klockan ens hann ringa.. Katten väckte mig, men det var inga problem.

Min vandringskompis och jag hade kommit överens om att börja beta av årets toppar i Top of Älvsbyn.

Under natten hade det regnat ganska ordentligt, och vi visste att några av topparna fortfarande är snötäckta..

Tanken var att göra en "dubbel", dvs. ta 2 toppar i följd.. så vi valde ut Östra Falkberget och Mentjärnflygget, so far so good.

Skogsvägarna är ju av skiftande kvalitet, men regnet hade upphört under morgontimmarna, så jag var inte överdrivet orolig för farbarheten, men väl medveten om den. In kom vi, och kunde parkera på en tidigare känd punkt.

Vandringen påbörjades ungefär vid 11-tiden och det gick bra att ta sig över den bäck vi skulle passera.

Väl uppe på en ås, var det torrt och fint, samt lättnavigerat. Lite ris och blockterräng, men inga stora problem att ta sig fram. Ungefär 1.5 km vandring, med brantaste partiet sista 350-400 metrarna. Det syntes att snön legat, och försvunnit för bara någon tid sedan.

Kaffet smakade finfint. Tyvärr har myggen vaknat, och "tjällamojjen" är mer än mygg, de är stora som helikoptrar..  tur de är bra mat åt fåglarna..

På vägen ner från toppen igen, gick vi i en ganska rak inje, vilken var ganska brant nedför. På sina ställen rann smältvatten, och ju närmare bäcken vi kom, desto blötare blev det. Dessutom är det sankmark på några ställen.

Väl tillbaka ut på vägen insåg jag att den var mjuk som sjutton, samt att vi kanske kunde få problem.. vilket vi också fick..

Jag tog täten med min bil, och insåg att det var bara att "trampa plattan i mattan" och styra. Jag tog mig upp till en jaktkoja, som stod vid vägen och stannade där. Telefonen ringde, och jag förstod genast innan jag ens hade svarat.. Det enda jag hörde var: Jag gräver...  Gick tillbaka, och hoppades bara att det inte skulle komma ngn björn.. Kompisen hade sjunkit ner med höger framdäck mitt på vägen.. försökte hitta någonting som däcket kunde "kliva upp på" och återfå fästet, men det fungerade inte. Insåg att vi skulle vara tvugna att lämna bilen och tillkalla bärgare..

Vi gick tillbaka till min bil, och min puls hade höjts en aning, och jag började fundera på om jag skulle klara mig hela vägen ut till huvudvägen, vi hade fortfarande dryga 2 km fram.. satte mig i bilen igen, och bad att få köra ensam en bit för att se om jag skulle ta mig ut. Plattan i mattan igen, och bara styra. Stannade med viss tvekan vid en känd punkt, där vägen var lite bredare, och gick tillbaka för att möta kompisen igen. Sista biten av vägen kände jag mig lite som en rallyförare, men till sist kom vi i alla fall ut på den allmänna vägen. Dock hade jag så mycket lera i hjulhusen att hela bilen vibrerade..snudd på att händerna domnade när jag höll i ratten.. Fick låna högtrycksslang av kompisen och spola av fälgarna, men när jag sedan körde hem efter någon timma, vibrerade hela bilen fortfarande, så det måste bli en underredstvätt på den.. behöver jag säga att det inte blev någon mer topp den da´n?????

Årets toppäventyr har alltså börjat.. har vi gjort bort den värsta grodan på en gång?

Tiden får utvisa, men vägarna kommer inte att bli bättre senare heller, även om de torkar upp.. dock finns det nog ingenting som får mig att avstå möjligheten att njuta av våra toppvandringar.  Det blir som ett gift..

Har man klarat ett toppäventyr, är man i tankarna på nästa.. varje topp blir en utmaning i sig.