Inga ord kan beskriva situationen just nu, men jag skrev i min almanacka härom kvällen..

Under en längre tid har vi sprungit och vi springer ännu ett maraton med döden i hälarna.

Ingen vet när sanden i livets timglas rinner ut, men för någon i vår närhet rann den ut under den gågna helgen.

Vi som är kvar slits mellan små glimtar av hopp och medvetenhet om vart skeppet är på väg.  

Vi är många som nu får genomleva julhelgen i tårar och en känsla av maktlöshet och oändlig tomhet..

Maktlösheten skapar också en känsla av skörhet, i alla fall hos mig.. jag är som en tickande bomb  

Det behövs inte mycket som går mig emot så briserar jag  

Jag är bara orolig att bli en belastning för mina kollegor, i sista hand får jag sjukskriva mig.. ta dagarna som de kommer..

Nu sätter jag ena foten framför den andra och på så sätt kommer framåt, men det är också ett steg fram- två steg bak och tre steg framåt igen..