Nej, men snöochisdriva iföräldrahemmet..

Mitt i allt eläne och all sorg som flyger och far i luften, måste vi ändå hålla modet och humöret uppe..

Både för oss själva men framför allt för pappa..

Att springa maraton med döden i hälarna under så lång tid som vi gjort nu, och ännu gör, kan ju få vem som helst att krocka med väggen eller brisera som en sprängladdning..

Jag gjorde ett försök att skotta hål i drivan, så den lilla vårsol som ändå värmer lite skulle kunna börja smälta bort toppen på isberget, men jag fick tji. Det enda som hände var att jag höll på att bryta av skaftet på spaden.

Andemeningen och eftertanken blir: Tiden får helt enkelt ha sin gång..

Ta hand om varandra, livet går inte i repris.

Vi finns här och nu.